I sin bok The Managed Heart beskriver Arlie Russell Hochschild något som hon kallar för ”emotionellt arbete”. Det är en teori om hur man i arbetet kontrollerar sina känslor ”i syfte att skapa ett offentligt observerbart yttre vad gäller kroppshållning och ansiktsuttryck”. Med andra ord handlar det om att tillfredställa omgivningen. Det är ingen tvekan om att det här är en del av den prekära arbetssituationen. Det har blivit en viktig del av arbetet, utöver de vanliga arbetsuppgifterna.
Dagens vårdarbete går att se som ett tydligt exempel på emotionellt arbete. Självklart kan man hävda att vårdyrken alltid har haft i inslag av detta, att det inte är någonting nytt. Men det är svårt att förneka att den emotionella (i Hochschilds betydelse) sidan av arbetet kraftigt har förstärkts genom de privata företagens inträde i vårdsektorn. Detta eftersom det då handlar om att du inför en kund ska representera företaget. Du ska ge sken av att allt är frid och fröjd, helt oberörd av stress, nedskärningar och osäkerhet. Här rör det sig alltså om ett slags ytagerande.
Vårdföretagens namn och motton kan också ses som ett försök att ge en välmående emotionell yta. På sätt och vis skulle man kunna säga att det är den ytan som den emotionella arbetaren förväntas förmedla. Till exempel finns det ett vårdföretag som heter Din hemtjänst i Stockholm AB. ”Vi kommer med hjärta hem till dig!” är mottot som Aleris AB använder sig av. De här två exemplen är talande. De avslöjar den yta av lätthet, individualitet och friktionsfri anpassning som vårdföretagen vill förmedla.
Även den politiska maktens retorik verkar i det här fallet handla om ett försök att dölja det underliggande. I en debatt i SVT svarade riksdagsledamoten Barbro Westerholm (fp) så här på frågan om bemanningen på vårdhemmen borde skärpas: ”Bemanningen ska ju anpassas utifrån de boendes behov och det kan se väldigt olika ut. Det är en fara att ge siffror på det här”.
På samma sätt som det emotionella arbetets yta döljer underliggande känslor och avgörande resursfrågor, fungerar även det ovanstående som ett ignorerande citat. Men det inte bara ignorerar de viktiga frågorna, utan visar även hur man omvandlar det gemensamma ansvaret till ett individuellt ansvar som blir påtagligt för dem inom vården.
Det här har blivit en stor del av den prekaritet som kännetecknar alltfler yrken. Trots en pågående osäkerhet och stress ska individen ge ett lugnt och stabilt intryck av situationen. Det är vad det emotionella arbetet handlar om. Det går att likna vid en skådespelare som utan manus, regissör eller budget förväntas skapa en film med lyckligt slut.
